Om att rösta för det röda
Essä: Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens egna uppfattningar.
Region Värmlands politik har varit sönderslitande för hjärtat länge nu. Konstiga konsulter, ett oändligt led av mellanchefer, glansiga budskap, ett sjukvårdsparti som lever på gamla meriter med profilfrågor om alternativa vårdformer långt bort i en okänd, ännu ej laglig framtid. Mycket snack, lite hockey. Eller mycket hockey, lite vård?
Hur kan vänsterpolitik genomföras i ett snårigt och dimmigt landskap där ingenting är vad det ser ut för att vara, (som någon sa i Alice i Underlandet)?
Minns du det åttiotal som finns i så mångas minne? Sossesverige. Även personer födda på nittiotalet kan minnas sossesverige, så stark är bilden. Då rött var rött och blått var blått. Centern var ett bondeparti med väljarbas med fötterna, nej, stövlarna i jorden. Kristdemokraterna hade samaritiska värderingar och asylpolitik. Att rösta för budgetsamarbetet sett på håll gör att vi ser symbolerna, färgerna, den yttre konturen. Det ser anskrämligt ut. Det är aldrig så enkelt, men det finns många som vill att det ska vara det. Istället för att fastna i symboler måste reell politik ha störst värde, tydliga skillnader i regionen, för Värmlänningarna.
Det är dags att vara öppen med att höger och vänster är riktningar som inte kan läsas av på en rak linje som förut. Rött och blått och grönt och rosa är färger. Centerns klöver betyder inte miljövänlig. De sakpolitiska frågor som partierna historiskt stått för kanske inte finns mer, eller ser helt annorlunda ut, precis som vår verklighet ser annorlunda ut. Våra individuella verkligheter ser sannerligen också helt olika ut. Någon tror att fattigdom är ett val, en annan tror att vi har ett fungerande socialförsäkringssystem, en tredje vill bara få behålla jobbet.
Kanske gör det ändå ont i hjärtat, det röda, med en budgetöverenskommelse med de blå.
Vänsterpartiets politik verkar proaktivt och inte reaktivt, när andra vrålar straff vrålar vi om vad som orsakat brotten som ska straffas och hur vi kan se till att de orsakerna ändras. I det röda hjärtats värld skulle förkortad arbetstid med bibehållen lön, långsiktigt finansierad av frisktal och ökad folkhälsa vara självklar verklighet. Sjukskrivningstal och hög belastning går hand i hand. Det är inte rocket science att människor slits idag lika mycket som förr. Tekniken gör oss inte fria så som den används idag. Det är knappast en vänsterpolitisk dröm med mer mellanmänsklig kontakt, mindre blanketter och kontroller. Det är ett allmänmänskligt behov och en akut bristvara för vårdtagare och vårdutförare år 2020, när de irrar runt i ett snår av management.
Det gör ont när knoppar brister, det gör ont att föda barn, det gör ont i huvudet av att begripa hur minuter ska redovisas i olika system för tidrapportering. Hur kan det öka kvalité på annat än vinstmarginaler? Det gjorde ont att rösta ja och någon sa dessa ord om hjärtat som jag upprepar igen och igen i den här texten. Jag har rätt ont i hjärtat, faktiskt. Bildseendet är starkt, nostalgi en svår plåga. Jag har hopp, för framtiden är vi tillsammans. En budgetöverenskommelse med reell politik och stor symbolik har gått igenom, de som drivit arbetet har min tillit, (inte symboliskt, det ser fortfarande ut som skit). Men så är det inte heller symbolpolitik vi sysslar med.
/Sabina Ostermark
Jag röstade ja till budgetöverenskommelsen, är ledamot i distriktsstyrelsen, ersättare i kommunfullmäktige, valberedare, och en som behöver få formulera nyanser.